OM STADSHUSET

Nedan kan du läsa en sammanfattning om Stadshuset då och nu. Därefter följer fördjupningar, inkl. s.k. "bulletiner", inom olika ämnen relaterade till Stadshuset.

Stadshuset - en riksklenod och en symbol för Stockholm

Redan ett år efter beslutet 1911 började grundläggningen och tolv år senare invigdes Stadshuset med pompa och ståt på midsommaraftonen 1923 - 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm. Gustaf V förrättade den högtidliga invigningen, och tal hölls bland annat av representanter för stadsfullmäktige, politikern Hjalmar Branting och författaren Verner von Heidenstam.

Ragnar Östberg var Stadshusets arkitekt. Till sin hjälp hade han ett ritkontor med många engagerade medarbetare, bland dem en rad yngre arkitekter. Projektet växte fram i ett nära samarbete mellan arkitekter, hantverkare och konstnärer. Bygget kantades av en rad problem av både byggnadsteknisk och ekonomisk natur.

Byggandet var i hög grad en process och många ändringar och ombyggnader gjordes under arbetets gång för att uppfylla stadsfullmäktiges önskemål och för att nå det allra bästa resultatet.

För möbler och inventarier svarade bland andra Gunnar Asplund, Stanley Gibson, Carl Malmsten, Ernst Spolén och Melchior Wernstedt. Textilierna skapades av Maja Sjöström.

Dekoreringen av Stadshuset var en stor uppgift som dåtidens konstnärer och bildhuggare såg fram emot med stort intresse. Många av dem bidrog till utsmyckningarna. Bland dem alla kan nämnas Prins Eugen, Einar Forseth, Axel Törneman, Georg Pauli, Carl Eldh, Christian Eriksson samt bröderna Gustaf och Aron Sandberg. Med sin arkitektur och inredning speglar Stadshuset såväl sin samtid som Stockholms och rikets historia.

Nobelfesten har gjort Stadshuset känt över hela världen. Statvåningen med Gyllene salen och Prinsens galleri används vid statsbesök, mottagningar, doktorspromotioner mm. I den anslutande Ovalen äger också många borgerliga vigslar rum.

Stadshuset är arbetsplats för stadens borgarråd och tjänstemän. Stadsfullmäktige sammanträder i den vackert dekorerade Rådssalen, och många ståtligt inredda sammanträdesrum finns i Rådskorridoren.

Mot Mälaren vänder Stadshuset en omsorgsfullt utformad liten park, som välkomnar alla stockholmare och de besökare som kommer vattenvägen.

Den västra delen utgörs av en barockträdgård med vattenkonster, skulpturer och klippta häckar. På den östra sidan kan besökaren kasta en blick på det gyllene gravmonumentet över Birger Jarl.

BULLETIN NR 11
Carl Eldh och Ragnar Östberg
Under 1900-talets första häl var Carl Eldh (1873-1954) en av Sveriges mest framstående skulptörer. Vägen dit var lång. Han började sin karriär som hantverkare och fick sin huvudsakliga utbildning som lärling åt olika snickare och ornamentbildhuggare, men även som medhjälpare till mer etablerade skulptörer.

Det var ingen ovanlig karriärbana för tidens skulptörer; såväl Per Hasselberg som Christian Eriksson och Carl Milles började som snickare. I likhet med många generationskamrater saknade Eldh nästan helt akademisk skolning. Han studerade vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) om kvällarna och senare på en av de fria akademierna i Paris, parallellt med olika verkstadsarbeten. Eldh kom därför tidigt att samarbeta med arkitekter, först anonymt som ornamentbildhuggare och senare som självständig skulptör.

Listan över de arkitekter som Eldh arbetade med är lång, men till de mer kända namnen hör Helgo Zettervall, Isak Gustaf Clason, Carl Westman, Erik Lallerstedt, Erik Josephson, Ivar Tengbom, Torben Grut och Ragnar Östberg. Med Östberg hade Eldh ett långvarigt samarbete och de kom även att bli nära vänner. Östberg ritade dessutom Eldhs ateljé i Bellevueparken (uppförd 1918-19) som idag är museum.

Långvarig vänskap
Många gör gällande att Carl Eldh och Ragnar Östberg blev vänner först i samband med Östra Reals uppförande, Östbergs läroverksbyggnad vid Karlavägen i Stockholm (invigd 1910) till vilken Eldh utförde två stora fasadreliefer i granit, Kappspringande gossar och Gossar vid badstället. Men de hade redan arbetat ihop tidigare vid några av Östbergs villabyggen, bl.a. villa Ekarne på Djurgården (1905) och villa Pauli i Djursholm (1907). Eldh utförde skulpturala detaljer i villornas interiörer och exteriörer, t.ex. Kontakt, en strömbrytare med guralt motiv i villa Ekarne och ett bronshandtag i form av en ekorre till huvudportalen på villa Pauli. Förmodligen lärde Eldh och Östberg känna varandra redan på 1890-talet i den skandinaviska konstnärskolonin i Paris och genom Isak Gustaf Clason. Båda arbetade med Nordiska museet, Östberg som biträdande arkitekt på Clasons arkitektkontor och Eldh utförde den skulpturala utsmyckningen till museets huvudportal.

Uppdrag för Stockholms stadshus
Ragnar Östberg gav Carl Eldh mera betydande uppdrag för Stockholms stadshus, bl.a. de tre marmorstatyerna Författaren, Målaren och Poeten (1923) på Broderiparterren i stadshusträdgården, föreställande August Strindberg, Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Denna trio möjliggjordes genom en donation av grosshandlare John Josephson, som även var en betydande mecenat till Eldhs ateljébyggnad. Enligt Eldh var syftet att resa monument över tre kulturpersonligheter som "var och en på sitt sätt och på sitt område, behärskade den andliga atmosfären i vårt land och vår stad vid den tid när Stadshuset kom till". Eldhs nakenporträtt föranledde en upprörd debatt i pressen. Det lämpliga i att återge tre så nyligen avlidna män nakna på allmän plats diskuterades.

För Eldh handlade det om ideal nakenhet, ett sätt att göra statyerna tidlösa genom att lyfta dem över nuet och vardagen. Klädbristen i kombination med porträttlikheten gjorde dock Stadshusnämnden osäker varför tre sakkunniga från Konstakademien, Svenska Akademien och Nationalmuseum anlitades för att uttala sig i frågan. De lämnade inget tydligt svar men ansåg att det valda framställningssättet med hänsyn till platsens karaktär "betänkligt närmat sig den gräns, där det smakliga upphör". Eldh verkar ha tagit debatten med ro och menade att den delvis berodde på att skisserna kom ut när han ännu höll på att leta efter den rätta formen.

Kritiken tystnade när de färdiga statyerna väl stod på plats, förenklade till form och innehåll och utförda som ett slags kroppsliga hermer i vit ekebergsmarmor. Författaren, som från början kallades Diktaren, skildrar en ung atletisk Strindberg stående med huvudet sänkt i grubbel och med väldiga händer som river i bröstet efter det egna hjärtat. Bakom hans fötter skymtar pelikanen, en symbol för Strindbergs kamp med pennan hämtat från hans diktning. Poeten återger en ung, skägglös Fröding i klassisk gestalt som skrider fram med en Aladdinlampa i handen vars låga han skyddar. Vid Frödings fötter står en liten flicka, kallad Ingalill, på knä med knäppta händer. Hon är hämtad från en dikt av Fröding med samma namn. Målaren i Josephsons gestalt står med huvudet bakåtlutat i inspiration och ett fång rosor i famnen. De syftar på det romantiska i hans måleri och diktning. Bakom Målarens fötter sitter Näcken i form av en liten pojke.

En annan beställning till Stadshuset var Självkritik i brons som tillkom redan 1910 och ursprungligen var placerad intill Wallenbergs mur i trädgården (1924) men som flyttades in till salen Tre kronor efter ett stöldförsök. Skulpturen är inspirerad av Johan Tobias Sergels Venus aux belles fesses, en draperad, naken kvinna som vänder sig om för att studera sin baksida. Sergels marmorstaty utgår i sin tur från en känd antik förlaga, Venus Kallipygos.

Eldhs sista uppdrag i Stadshuset
Carl Eldhs sista uppdrag för stadshuset blev Sången och Dansen som är placerade på balustraden vid Mälartrappan. De fanns på plats i gips vid Stadshusets invigning 1923 men göts i brons först 1929. Dansen i Eldhs tolkning är en ung, graciös kvinna som dansar fram med lätta steg. Sången är en välbyggd, ung man med drag av Bellman som sjunger med blicken och ena armen lyfta mot himlen. I den andra handen håller han en druvklase, Bacchus symbol. Både Sången och Dansen är nakenstudier och ovanligt stiliserade i formen för att vara av Eldhs hand. De påminner mycket om Carl Milles formspråk. En lustighet i sammanhanget är att Eldh bland era bad just Milles lämna ett gott ord om dessa statyer till Eva Bonniers donationsnämnd för att få till stånd en bronsgjutning.

Carl Eldhs och Ragnar Östbergs umgänge verkar ha intensifierats åren kring Stadshusets invigning, vilket även omfattade deras fruar Elise Eldh och Carin Östberg. Att döma av bevarad korrespondens träffades de båda paren relativt ofta på olika middagar och utflykter. Eldh och Östberg fortsatte även att samarbeta professionellt, så sent som 1936 lämnade de in ett gemensamt förslag om ett Delawaremonument, en minnessten över de första svenskarnas landstigning i Delaware 1638, som dock inte antogs (uppdraget gick istället till Carl Milles). Östberg var likaså aktiv med debattinlägg i olika placeringsfrågor kring Eldhs verk, inte minst som medlem av Skönhetsrådet, bl.a. rörande Strindbergsmonumentet, men även om olika verk ute i landet. I ett brev till Elise Eldh 1934 beskriver Östberg Eldh som en av sina närmaste vänner och när Eldhs intervjuas av Svenska Morgonbladet några dagar efter Östbergs bortgång i februari 1945 blir dennes minnesord om vännen: "Östberg var en skönhetsdyrkare av stora mått, en fantasimänniska. Han var av den sort som sällan återkommer".

Åsa Cavalli-Björkman, Museichef Carl Eldhs Ateljémuseum

Källor:
Brev och tidningsartiklar i Carl Eldhs Ateljémuseums arkiv
Karl Asplund: Carl Eldh, (SAK LI) Stockholm 1943
Åsa Cavalli-Björkman m.fl.: Carl Eldhs Ateljémuseum, Stockholm 2005
Elias Cornell: Ragnar Östberg. Svensk arkitekt, Stockholm 1965
Ann Katrin Pihl Atmer: Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg. Drömmen och verkligheten, Stockholm 2011

OM STADSHUSET

Avancerade inställningar